Världscup i F1 2015 i Rinkaby den 25 - 28 juni
Foto och text Patrik Gertsson

Prognosen har varierat och det är inte lätt att förutspå hur det ska bli med lågtrycken.
Onsdagskvällen har vi 8-13 m/s och då är det svårt att trimma om någon skulle behöva det.
I inbjudan står att fältet inte är tillåtet förr än torsdag morgon men det finns ju andra fält i närheten.

Redan på onsdagskvällen samlas ett gäng på Ripa Modellflygfält med sina husbilar och tält.

Är man entusiast så cyklar man förstås från Danmark med tältet fram och Wake-trunken där bak.


Husbil med förtält ser väl aningen mera bekvämt ut - och en liten trevlig aftonmat med tillbehör förstås.






Tror du att de modellerna räcker till torsdagens tävling? Men var är vingmuttern och brickan? 


I Hennings hörna är det många språk. Danska Svenska Tyska Holländska och Engelska - har jag missat något?
Klarar man av att skämta, pika och förolämpa på tillräckligt många språk samtidigt kan man bli förärad med en sådan här mugg.
Här får man höra minnen från VM på 70-talet när en holländare blev knuffad i en damm i USA? och fick simma med sina träskor
 - men flaggan var kvar på land kom svaret direkt....


Första tävlingsdagen visade en klar himmel och solsken tidigt på morgonen.


Uppackning och Briefing strax efter kl 7


Första rundan med start kl 08.15 hade molnen lagt sig och det kändes inte ett dugg varmare än de 13 grader som termometern visar.




Det är skönt att se ungdomar som är med och tävlar.


Sedan så måste man ju inse att en sådan här trunk har varit med några år och rest runt världen åtskilliga varv så ägaren är nog "strax över" juniorstadiet. Alltså spelar ålder ingen större roll i denna elitsporten.




Tre perioder hanns med på förmiddagen. Sedan togs en paus för att se om vinden skulle lägga sig mot kvällen.
Två perioder till på kvällen men det blåste fortfarande lite mycket för en säker flyoff som skjuts fram till lämpligare tidpunkt.

Fredagen den 26 juni är det Danmarks tur att hålla sim tävling som är en kopia på gårdagens fast med mera solsken
och aningen mindre vindstyrka.


Sekretariatet jobbarmetodiskt och sorterar deltagarskyltar innan de sätts upp. De första resultaten kommer snabbare än skyltarna.




Inga flygplan - bilden kunde lika väl passat hos ornitologerna kanske?


F1Q har nu funnits ett par år och planen verkar ha gått från C-kopior till enklare och sannolikt billigare plan.






Det var nog inga större problem att hitta termik i dag.






Inga araber i startlistan men en "khadaffi" är inte fel att skydda sig med mot de skadliga UV-strålarna.


Lite T-shirtmotiv






Lördag morgon före kl 6 var det dags för flyoffer i stilla luft med lite svagt regn.








Danska sekretariatet med resultatskrivare driven av 230 volt via omformare från bilbatteriet.






Mäkta populärt var den gratis frukost av kakor chips nötter och dricka som bjöds när man väntade in de som hämtade sina modeller innan prisutdelningen




Den svenska prisutdelningen började med F1Q och fortsatta till F1A










Danska prisutdelningen började med juniorer sedan F1A och framåt










Lördag kl 13 är det dags för Small Swedish Cup. Tävlingen är 4 perioder valfri tidsindelning fast med sluttid kl 17 då det är dags för Flyoff. Max är två minuter och motortid är 10 sekunder. Vinden är svag men även svaga vindar bär planen en bra bit på ett par minuter om man inser att gräset är tjockt och drygt knähögt. Lite tur med vädret som har torkat upp och dropparna håller sig kvar i molnen hela eftermiddagen.
Segelklassen är F1H och planen är i princip samma som F1A fast mindre.
Gummimotor F1J och P30 där F1J är en mindre kopia av F1B medan P30 oftast är betydligt enklare balsakonsrtuktioner hade i princip inga deltagare.
Motorklassen är här elektrisk och heter E36 där 36 står för maxmåttet i tum. Detta är en nu klass på frammarch och fler har tränat sig fram till riktigt bra tider.
Handkastglidare och katapult som är jämförelsevis primitiva hade liksom gummimotor magert med deltagande.

























Söndag den 28 juni och Norwegian Cup var den vädermässigt klart bästa dagen med svaga vindar som tillät normala max-tider.
Första perioden hade 3 och en halv minut, övriga 3 minuter och flyoff 7 minuter.

Det var svårt att missa vem som var tävlingsledare i dag. Det var nog flera bud på den fina admirlaskepsen.




Man blir aldrig för gammal för att lära ut och lära sig teorier. På toppen av masten till väderstationen sitter en fuktmätare.
"Ånga är lätt och stiger till toppen av blåsan" fick jag lära mig.


Frövippor av Milkroot (mjölktistel) fast med själva fröet borttaget är fina indikatorer på om det är lyft i luften.
Lite google och wiki indikerar att frön pressas och kan användas inom hälsokost med mera.


F1Q är fortfarande en lite underlig klass där man hittar intressanta modeller. En canard av Grunnet ser ju kul ut när den starta och flyger "baklänges". Denna tyska Honky Tonk ser ju tämligen normal ut med balsakropp och kolfiberrör. Kvalitetsmotor från exempelvis Hacker och en växellåda så att man kan använda rejält större propeller är ett recept.


Frågan är om F1Q i framtiden kommer att se ut som F1C eller F1B med högsta teknologin från Ryssland/Ukraina?
Fantastiskt är att man med en E-36 kan maxa alla flygningar och komma till Flyoff i denna stora klassen.
Motortiden är valbar men energimängden är begränsad till 4 Joule per gram modellvikt men begränsad upp till 2000 J (500 gram).


Ett för svenska tekniker och akademiker känt ansikte dök upp för att kolla. Herr Sempler i Ny Teknik noterade mycket så vi får se om det kommer lite klurigheter om modellflyg i ett nummer av Ny Teknik till hösten.


Mera tröjkonst


F1C - med växellåda så kan man köra med betydligt större och 3-bladig propeller. De större bladen ger en jämnare kraft hela tiden.


Navet innehåller även en broms men locket till förgasaren flödar vevhuset med bränsle och stoppar effektivt motorn på några varv.


Flyoff efter kl 21 då vinden lagt sig betydligt




Riktigt snygga pokaler!


Nordiska mästare korades som resultat av de tre världscuptävlingarna. Sverige tvåa och trea i F1B.


Men i F1A var det full pott med alla tre pallplatserna till Sverige med Per Findahl som ett "trots" att han bara kom tvåa i sista tävlingen ;-)


Söndagens antal tävlande var nog det högsta under veckan. Om det berodde på Atles keps eller det lugna vädret är frågan.
52+33+7+9 i klasserna F1A+B+C+Q ger över 100 startande med resultat.

Frågan är om tävlingen var riktig över förr än kl 11.30 på måndagen då C-segraren John Cuthbert återfunnit sin maskin som inte hittades direkt efter flyoffen.

Till sist ett tidtagarkåseri av Bosse Rutberg som var tidtagare på en friflygtävling - till mig från Gurra Ågren:

Vad ska man berätta om en tävling med friflygande modellflygplan? För den oinvigde tycks det endast vara ett antal män och kvinnor som står och pratar och emellanåt går omkring. Understundom ger de sig iväg på långa vandringar och emellanåt stirrar de länge i kikare.

För den invigde är det fascinerande dock. Man sitter som tidtagare i mitten av en verksamhet där man får ta del i varje detalj av ett förlopp. Piloten tar fram sitt flygplan, riggar det på ett metodiskt och väl instuderat vis. Ber sin medhjälpare hålla flygplanet, linan dras ut och stilla som fiskande hägrar står de sen i väntan på att termiken ska komma på plats. Sen drag, snurrning, piloten känner termikens ta tag i flygplan och så loss med linan. Upp med kikaren och följer flygplan för att se att timern funkar och hålla koll på var flygplan landar. Så iväg på långvandring för att hitta flygplan.

Sen finns de som flyger med gummimotor. Riggar flygplan i en gigg för mothåll och sen vevas gummibanden upp till max (inte så sällan går de sönder med ett brak). Allt är klart, och återigen en stilla väntan på det rätta ögonblicket att släppa flygplan. Kikaren kommer fram och vandring påbörjas för att hämta flygplan.

Och så har vi dem som gör sin trimstart, säger till tidtagaren att det inte är en tävlingsstart, varpå starten visar sig bli dagen bästa. För sen går tävlingsstarterna helt på tok, en efter en.

Och stämningen på tävlingsplatsen. En stilla stress under samtal och god kamratlighet. Jag deltar som tidtagare så ofta jag kan. Jag upplever dessa tävlingar som små happenings, små kulturevents som jag vill vara en del av.

Dessa flygplan är små mästerverk i aerodynamik och hållfasthet. Lätta men starka med osynliga finesser i form och funktion. Försökte själv på 60- och 70-talet men gav upp; det blev alltid för tungt hur jag än bar mig åt. Baksidan av detta, den avancerade tekniken, är att detta är en sport för högkvalificerade utövare. Knappast något för ungdomar som saknar erfarenhet att bygga och att tävla. Helt på tvärs med den uppfattning jag tror oinvigda har vad gäller modellflygplan. Sen har ju häftighetssyndromet utarmat modellflyget på så sätt att man söker sig till radiostyrt och större flygplan. Häftigt ska det vara. Men häftigt är ju inte detsamma som högteknologiskt och avancerat.

Vem som vann i de olika klasserna? Det vet jag inte. Det är bra att någon vinner, men för mig är det inte lika intressant som själva förloppet, glädjen, besvikelsen och umgänget. Framför allt umgänget.

Ännu mera bonusmaterial :

Måste få komplettera med en liten bild efter att läst din utmärkta artikel på Norbergs hemsida där du bland annat nämner en holländare som hamnade i poolen.
Det väcker många glada minnen eftersom jag var med när det hände. Det var någon gång mellan den 4 och 10 oktober 1993 i Bakersfield USA, på hotell Ramada där vi med många fler var inkvarterade för att flyga VM i Lost Hills. Tror att Danskarna med Henning och hans grabbar var väldigt involverade i doppet. Kommentaren efteråt var att det var rökförbud i poolen........  Pieter De Boer som du ser på bilden från evenemanget har som ett litet bevis på sanningshalten pipan i munnen även efter sitt ofrivilliga dopp och kommenterade allt helt lugnt med orden ”Why Me ?”.    

Med vänlig hälsning   Eddy Astfeldt

Några veckor efter tävlingarna hittar jag en reseberättelse från FLODA i min inkorg.

Hej Patrik

Jag var på väg att åka hem när jag fick höra att Christian Schwarzbach fanns på plats.
En legendarisk figur inom danskt modellflyg. Jag vet inte om han flög själv, men han är aerodynamiker till yrket och var en avgörande faktor i Thomas Kösters och andra danskars framgångar. Speciellt arbetade han på att förbättra propellrar.
Så jag gick till den danska husbilen och frågade efter honom. En man erbjöd sig att leda mig till honom. Det var alltså Henning, och vi kände inte heller igen varandra.
Nåväl, jag fick snacka med Christian, det var väl cirka25 år sedan senast, kanske mer.
Sedan stack vi hem. Lång väg.
Någon rapport om tävlingen har jag inte skrivit.
Däremot en om min och Louises resa dessa tre dagar. Få se om jag kan få med den här.
Det gick ju bra.
Värre var att jag missade Såtenäs i lördags.
Massor av jobb i huset och vår lilla trädgård och jag hade fel dag i skallen. Men jag överlever.
mvh / Floda

Till Skåne 26-28 juni 2015 för att se på modellflyg och ”riktigt” flyg.

Dag 1 – Rinkaby

   Jag hade äntligen knåpat ihop ett reseförslag som skulle intressera Louise.
Fyra dagar modellflyg och en flygshow. Jag hade missat flera av de senare på grund av regn eller blåst eller båda. Kanske kunde jag sälja några av mina flygböcker också.
   Jo, hon var pigg på en sväng söderöver. Min lista på alternativa mål var inte heller fel.
En titt på väderleksrapporten på onsdagen gjorde att vi stannade hemma en dag extra.
På fredagens morgon lastade jag in lådor med omkring etthundrafemtio böcker i min slitna KIA, vädret lät inte bra nu heller, men vi chansade.
   Resan ner startade senare än beräknat, men vi skulle ändå kunna se tre perioder av världscuptävlingen i friflyg.  Det hade nog gått bra, men när Louise tog över ratten sov jag, hon hade inte fått några instruktioner av mig, så hon missade vårt planerade avtag mot Laholm och Örkelljunga och fick i stället svänga in mot Munka-Ljungby och Klippan.
Vi kom fram så småningom, Jag hann se en av Andriukovs otroliga starter och några andra, men resten av tiden gick åt att träffa gamla polare. Det var rätt många som tävlade, men det fanns gott om ”turister” också. Tävlingen hade börjat tidigt på morgonen och vi såg därför bara två perioder. Sedan uppsköts fly-offen till nästa morgon. Det blåste så att modellerna landade utanför fältet redan efter ett par minuter! Kul att träffa kompisar men utan kikare kunde man inte se modellerna längre än cirka en minut.
   Eftersom vi hade bokat rum i Hörby drog vi iväg och lekte kurragömma innan vi fann det vandrarhem som vi bokat. En god middag och en mycket trevlig tjej som hade hand om vandrarhemmet gjorde att vi såg framåt med gott humör.

Dag 2  - Eslöv

   Resan mot Eslöv dämpade våra förväntningar. Strilregn övergående i mycket tråkig jämngrå himmel följde oss till flygfältet. Vi såg en gul Piper Cub och inte mycket mer, så vi sökte oss till Flyg- och Hemvärnsmuseet, en liten byggnad i fältets utkant. Vi välkomnades av f.d. kretschefen Lennart Ljungberg som förde oss runt i museet. Det var roligare än jag anat vid första anblicken. Där finns också en flygavdelning, mitt minne har redan suddat ut namnet på den, som ansvarat för den delen.
   Jag fick en bok om det lokala hemvärnet som tack för besöket och svarade med att plocka upp och överlämna ett par flygböcker. Mycket populärt.
Vi bestämde oss att se oss omkring på fältet trots att vi fått besked att flygshowen hade avlysts för flera veckor sedan! Man hade dock en lokal flygarträff under dagen, en årlig sådan.
Jag tog några bilder av en Safir, och därutöver fanns bara en roterande stjärnmotor från Thulins produktion för påseende med entusiastisk guide.  
   Vi hade lovat att titta in i museet igen innan vi skulle åka därifrån. En man anlände just när vi skulle gå in, det visade sig vara den ansvarige för flygdelen av museet. Vi fick en ny visning av museets flygdel varvid Louise fick ögonen på en bild av en Abrahamsson från Östersund. Han var modell- och segelflygare på 40-talet, och jag anade att han var samme person som med tiden fick en hög befattning inom SAS, Måste kolla den saken!
Ringde 3/7 och fick tala med hans fru. Jo, jag hade rätt. Han lånade vid ett tillfälle generöst ut en avancerad ordbok till mig, jag använde den en längre tid för att göra en ordbok för modellflygare, och efter en massa arbetstimmar i onödan fann jag en sådan ordbok på nätet och skrinlade projektet! Skickade förstås tillbaka boken.
Nåväl, visningen var intressant, vi snackade om annat också. Jag berättade, att jag hade skrivit en artikel om Mikael Carlson i Modellflygnytt, men inte hade sett tidningen än. Då kom det fram att han var en av Mikaels flygkompisar. Jag berättade om mina problem med min stora ritningssamling och nämnde att jag hade frågat Sven Stridsberg om råd, att jag inte hade fått svar ännu och att vi aldrig hade mötts öga mot öga.
   En liten stund senare frågade han: ”Vill ni ha kaffe?” Jotack! Vi gick till fikarummet, vår guide pekade: ”Han där är …., …där är …. etc och till slut: ”Där sitter Sven!” En vit nacke.
Jomän, Sven Stridsberg. Han reste sig och räckte ut handen till hälsning  Nu visste jag ju vem han var, men jag var en främling för honom. Han blev lika överraskad som jag hade blivit när han fick höra mitt namn. Mer snack naturligtvis. Och en till av Mikaels kompisar, vilket jag i och för sig visste tidigare. Men för min ritningssamling hade han inga idéer.
   Vi tackade för oss och drog iväg mot Höör, för att titta på Bosjökloster. Vi gjorde det helt från utsidan, forstsatte sedan norrut. Plötsligt såg jag en RC-modell i luften och svängde av vägen. Flygaren landade sin modell och kom fram och presenterade sig. Morten Andersen från Danmark, bosatt i närheten tillsammans med fru från Söderhamn. Det blev långsnack igen med ännu en kompis till Mikael C (Jo!). Förutom två modeller hade han ett par drönare och massor av elektronik i bilen.
Han berättade om en lång modellflygkarriär, jag berättade om tävlingarna på Rinkaby och han talade om, att han aldrig hade sett friflyg, att han mycket gärna ville se det, och jag föreslog att han skulle komma till Rinkaby på söndagen, så skulle han få se, och jag skulle gajda honom. Han lovade.
Efter en kort titt på Höör – helt onödig – tillbaka till Hörby, middag och en bra natt.

Dag 3  - Rinkaby igen

   Söndag morgon, alltså åter till Rinkaby. Småregn längs vägen, det upphörde dock när vi var nästan framme. Mulet men ganska ljust, och fältet räckte till för 3 minuters flygningar.
Vi anlände när starten hade gått för andra perioden. Fullt med modeller i luften och massor av gamla modellflygpolare på marken. Fick tidigt en chans att snacka några ord med Andriukov, världens bäste friflygare, anser många. Vi hade varit närvarande vid samma VM- och världscuptävlingar många gånger, men det här var första gången vi snackade med varandra.
Jag är lite feg när det handlar om att prata med världsberömdheter, varav han är en, även inom flygindustrin. I början av 80-talet etablerade han sig i modellflygeliten, när Sovjet sprack 1990 stack han från Antonovs flygplansfabrik till USA och fick arbete hos Aerovironment, som titigare grundats av segelflygvärldsmästaren och byggaren av trampflygplanen som korsade Engelska Kanalen och Egeiska Haver, Paul MacCready, och som avled för en tid sedan.
Andriukov var och är specialist på lätta konstruktioner i kolfiber och andra moderna material och dessutom fena på miniatyrisering. Han började med små spaningsdrönare och slutade som chef för konstruktionsadelningen. Nu har han dock bytt arbetsgivare, jobbar med speciella kameror, kanske för militära ändamål.
   Nåväl, han sade att han använde samma propellerkonstruktion som Bob White hade 1987 i Frankrike. När jag det året frågade White varifrån han hade fått propellern svarade han, att den hade visats i en kanadensisk tidning. På den tiden hade kanadensaren Mike Segrave en liten modellflygpamflett i A5 som han skickade ut till sina vänner, däribland jag. Den enda propeller jag såg i denna skrift var min egen: ”Den nya propellern”. Enligt Bror Eimar hade Andrukov kallat den så då de båda pratade propeller. Alltså: Har Andrukov mig att tacka för sina framgångar? Jag vet inte om jag har kvar den där grejen från Segrave, och jag hittar nu inget skrivet eller mallar här hemma. Vi är dock överens om att grunden till propellern, konstruerad av mig eller av någon annan, kom från danske Christian Schwarzbachs teorier. Och jag använde mig i senare delen av min karriär av en Schwarzbach-ritad dito.
Nu fanns det en hel del gamla kompisar på plats. Snack nästan i oändlighet. Plötsligt dök Morten upp, med fru. Nu fick jag göra skäl för mitt löfte att gajda honom. Nästan varenda modell han såg väckte frågor: Varför, varför? Speciellt var han fascinerad av timers och  de funktioner som de styrde. Från det timern startade till dess modellen landade och dess positionssändare startade. Jag hade inte sett det nyaste i gummisnoddsväg och vi häpnade båda över modellernas stigförmåga. Det har hänt mycket sedan jag slutade tävla i Wake 1996.
Vi hade fullt upp fram till dess femte perioden var klar. Då togs beslut att flyga fly-off morgonen därpå. Morten började förbereda sig för hemfärd och jag tog för en gångs skull  en titt på resultattavlan. Kors! Var fanns alla de jag kände, som fanns med där? Jag kände ju inte igen de flesta. Morten visade upp Modellflygnytt nr 3 och jag såg att min artikel om Mikael
Carlson fanns med. Snabbläddring, såg bra ut (inte fullt så bra vid en närmare genomläsning). Mikaels namn felstavat på alla sidor med två rejäla missar på första sidan. Jag hade också några missar men är rädd om mitt rykte, så … nej!   
Fick höra att Christian Schwarzbach fanns på plats. Fick tips att leta vid en viss bil. Där fanns ett flertal danskar. Jag frågade en man efter Christian. Han såg sig omkring. ”Han är nog där borta”, och så drog han i väg med mig som släpvagn. Jag tittade närmare på honom och frågade vad han hette. Svaret var ”Henning, vem är du” Minus 50 poäng för mig! Henning Nyhegn förstås. När jag talade om mitt namn fick han lika många minus. 20 år utan att ha träffats har betydelse.
Jag fick syn på Walt Ghio från USA och frågade Henning hur hans namn uttalades. Sedan presenterade han mig för amerikanen (Walt var ju god vän med Frank Monts och Frank Parmenter, ett par av mina vänner). Trevlig att prata med, som de flesta amerikanska friflygare.
Efter att ha traskat varvet runt för att finna Christian S. gav vi upp, men tillbaka vid vägen fick Henning syn på honom.  ”Han där nere, han i hatten”,
Det var mer än 30 år sedan jag träffade honom, men han verkade vara lika glad som jag när jag presenterade mig för honom. Åter ett möte om gamla minnen och nya erfarenheter.
Jag frågade honom om Thomas Köster. Jo, han finns kvar, men mår inte så där väldigt bra.
Trots dåligt väder och inställd flygshow blev det en fantastiskt rolig utflykt för mig, kanske inte fullt så kul för Louise.
   Efterskörd. Sveriges U21-lag spöade både Danmark och Portugal.  Hurra hurra!!!
Patrik Gertsson var också på Rinkaby. Hur kunde jag missa honom? (och han         mig)?
  Vilka fler missade jag?

Floda          2015 07 03   kl 10.55, slutar nu, annars kommer jag ihåg mer som hände!